IDENTITET

Appropå workshopen den 20 sept.


Workshopen fick mig att reflektera över hur jag beter mig i grupper och jag fick möjlighet att med hjälp av lapparna testa nya roller. Det hade varit bra med ännu flera roll-lappar så att man kunde få testa många olika roller.

Att det var tidspressat och uppgiftsorienterat gjorde att jag inte hann tänka efter så mycket under tiden. Iallafall under början av passet. Efter ett tag föll min grupp ur rollerna och vi blev "oss själva". Det gjorde att vi kunde sammarbeta. Då skapade vi den här figuren:

Under hela workshopen skrattade vi en hel del. Jag hade roligt. Det var lustfyllt. Det var skönt att få leka och att saker inte blev sådär gravallvarliga.

För mig handlade workshopen mer om det sociala spelet än vad det var jag faktiskt skapade. Fokuset förflyttades. Jag gick upp väldigt mycket i min karaktär och det underlättade mitt skapande. Jag behövde inte stå för att det här har jag som person skapat och se så bra och smarta sker jag gör, eller något liknande bekräftelsesökande. Vi tvingades att bara göra, prestationpressen försvann lite. Det är en bra erfarenhet som jag ska ta med mig!

För mig väckte workshopen viktiga frågeställningar.

Vem är jag? Vad är jaget? Hur föränderligt är jaget? Måste jaget alltid vara samma? Spelar jag inte alltid roller? Är jag mer Erika om jag "spelar mig själv" än någon annan? Jag är ju fortfarande grunden till karaktären, jag plockar bara fram vissa sidor hos mig själv som jag kanske håller tillbaka annars?

Hur kan jag som lärare förebygga rollstagnation i elevgruppen?
Hur kan jag som lärare skapa krativa miljöer/sammanhang där lusten styr?

Det är slående att drama är ett så användbart verktyg om när man använder workshopen som arbetsmetod.

Förändning i det offentliga rummet

Under den här grymma veckan har vi arbetat med förändring i det offentliga rummet.

Jag hade flera olika projektidéer men jag bestämde mig för den allra första tanken som dök upp: att leta upp miljöer som jag upplevde som mörka och otrygga eftersom jag ville utgå från min egen rädsla för att vara ute ensam om natten, t.ex. efter en kväll på krogen.

Jag har länge varit förbannad på att jag känner mig begränsad i sådana situationer.

Jag hittade en tunnel som kändes bortglömd, helt utan belysning, bara något kvarter från Stigbergstorget. Så bestämde jag mig för att jag ville arbeta med ljussättning på något sätt och att jag ville kombinera ljus och text.

Jag funderade på och testade olika möjligheter att få ljus utan tillgång till eluttag och kom fram till att ficklampan var ett billigt och minst komplicerat alternativ (jmf. med t.ex. bensindrivet el-aggregat eller värmeljus)

Jag funderade på olika förslag till vilket textat budskap jag ville ha. Det va klurigt. Jag ville att det skulle vara peppande ord som handlade om mod och styrka. Men det kändes som fel ingång att lägga fokus på den som är rädd, och de orden kändes smått makabra på min valda plats.

Till slut bestämde jag mig för att istället tydliggöra och spetsa till vad det egentligen är som
jag känner mig mest rädd för i offentliga nattliga mijlöer, nämligen rädslan för våldtäckt. Rädslan för män och deras kön.

Det jag ville säga är att det finns faktiska skillnader i hur människor rör sig i det offentliga rummet, att vi rör oss på olika villkor, att somliga (män) är friare än andra (kvinnor). Läs mer om detta i Birgitta Anderssons (2008) rapport om trygghet i stads-och tätortsmiljöer ur ett jämställdhetsperspektiv och hennes fördjupning i problematiken

En stor del i min egen process i detta projekt har varit att vara ute ensam sena kvällar och fotografera och experimentera på plats. Det var obehagligt. Jag var rädd men gjorde det ändå. På det sättet utmanade jag rädslan och själva handlingen i sig blev en protest mot hur det ser ut, att tjejer borde vara rädda på natten, vilket jag blivit itutad sedan jag var liten. Men jag blev också påmind om att rädslan inte är obefogad då jag mötte män som betedde sig underligt omkring mig båda kvällarna jag var ute på plats och jobbade med projektet.

Projektet har väckt en del frågor. Föder rädslan för våldtäkter fler våldtäkter? Egentligen sker ju de flesta våldtäkter i hemmen av någon som den våldtagna känner mer eller mindre väl. Så hur stor är egentligen risken för att bli våldtagen på offentlig plats?
Jag är nyfiken på hur det känns att vara man om natten. Hur fri skulle jag känna mig då egentligen? Knappast fri som en fågel men helt klart friare än i min nuvarande situation.

Annika Norlin/Säkert! har gjort denna låt som behandlar temat våldtäkter och begränsningar i det offentliga rummet på ett träffsäkert sätt.




Jag har lärt mig att jag på kort tid och med lite material kan skapa ting som påverkar min egen omgivning och mina känslor inför den. Att det inte behöver vara särskilt svårt att kommunicera mina åsikter till andra och att de får en större kraft i och med att själva åsikten kopplas till ett sammanhang, en plats och ett agerande.

På det sättet var det för mig väldigt bra att projektet var individuellt, starkt tidsbegränsad och det inte fanns tid att överanalysera eller tveka inför de idéer som kom upp utan att bara göra dem och att genomföra dem fullt ut, att inte låta dem stanna vid idéstadiet.

Att arbeta med föränding i det offentliga rummet som bildlärare i skolan verkar för mig vara en utmärkt metod för att arbeta med demokratifrågor, att låta eleverna utveckla sitt kritiska tänkande och en vilja att vara med och påverka sin omgivning. Det är ett sätt att visa att det eleven gör spelar roll och att deras åsikter får slagkraft då de kopplas till handling i ett större sammanhang. Här har bild i skolan verkligen någonting viktigt att förmedla.

Att jag tidigare idag slet ned en sverigedemokraterna-affisch utanför min vallokal, innan jag gick in och lade min röst i valurnan känns t. ex. som en handling som kanske gjorde större demokratisk skillnad än vad min röst till riksdagsvalet kommer att ha gjort.

Vad sjutton är bild och varför är det så viktigt?

Första veckan på BVK har gått och mitt huvud är fullproppat med nya intryck och tankar. Många av de workshops och diskussioner vi haft har fått mig att reflektera kring ämnet bild och nyanserat mina föreställningar om vad bild i skolan kan innebära. Det känns svindlande fast både på ett härligt och utmanande/hisnande sätt, att bild är ett område som kan omfatta så mycket och kan breddas och bli hur stort som helst.

När vi arbetade i grupp med att bygga boenden i slottsskogen utifrån korta texter slogs jag till exempel av hur ofta bildundervisning utgår från det tvådimensionella och att det så ofta sker inomhus. Här fick vi arbeta med stora ytor- utomhus, ta vara på det material som fanns, leka på allvar, arbeta med text, med känslor, med kroppen och sinnena. Det var också ett arbete i grupp vilket känns inspirerande då jag, utifrån egna erfarenheter, ofta förknippar bildundervisning med individuellt arbete. I vår grupp fascinerades jag av att karaktärer började växa fram i det rum vi skapade och att vi byggde rörliga saker i fantasin, t.ex. hissar och träningsmaskiner. Att skapa eller se på bild genom andra element som till exempel drama var en ny erfarenhet för mig i ett bildundervisnings-sammanhang. Workshopen gav också utrymme för intressanta reflektioner och analyser.

Jag har i allt detta stärkts i mina tankar om att bild är ett vikigt ämne, varför det är det och varför jag själv vill arbeta med bild och pedagogik.

Mycket av bildämnets betydelse handlar för mig om förmåga att öppna upp ögonen för omvärldsanalys, politiska, etiska och filosofiska frågeställningar samt att det skapar utrymme för någonting essentiellt mänskligt i det lustfyllda och leken.

Jag har därför svårt att förstå varför alliansen vill göra bild till ett valbart ämne på gymnasiet redan 2011 (läs: så tycker politikerna om...) då det finns så ofantligt mycket som talar för de estetiska ämnena. Jag säger som Martin Lange: stoppa den estetiska rensningen

Självklart ska bild vara ett obligatoriskt ämne på gymnasiet! 19 :e september är det dags att rösta!