Förändning i det offentliga rummet

Under den här grymma veckan har vi arbetat med förändring i det offentliga rummet.

Jag hade flera olika projektidéer men jag bestämde mig för den allra första tanken som dök upp: att leta upp miljöer som jag upplevde som mörka och otrygga eftersom jag ville utgå från min egen rädsla för att vara ute ensam om natten, t.ex. efter en kväll på krogen.

Jag har länge varit förbannad på att jag känner mig begränsad i sådana situationer.

Jag hittade en tunnel som kändes bortglömd, helt utan belysning, bara något kvarter från Stigbergstorget. Så bestämde jag mig för att jag ville arbeta med ljussättning på något sätt och att jag ville kombinera ljus och text.

Jag funderade på och testade olika möjligheter att få ljus utan tillgång till eluttag och kom fram till att ficklampan var ett billigt och minst komplicerat alternativ (jmf. med t.ex. bensindrivet el-aggregat eller värmeljus)

Jag funderade på olika förslag till vilket textat budskap jag ville ha. Det va klurigt. Jag ville att det skulle vara peppande ord som handlade om mod och styrka. Men det kändes som fel ingång att lägga fokus på den som är rädd, och de orden kändes smått makabra på min valda plats.

Till slut bestämde jag mig för att istället tydliggöra och spetsa till vad det egentligen är som
jag känner mig mest rädd för i offentliga nattliga mijlöer, nämligen rädslan för våldtäckt. Rädslan för män och deras kön.

Det jag ville säga är att det finns faktiska skillnader i hur människor rör sig i det offentliga rummet, att vi rör oss på olika villkor, att somliga (män) är friare än andra (kvinnor). Läs mer om detta i Birgitta Anderssons (2008) rapport om trygghet i stads-och tätortsmiljöer ur ett jämställdhetsperspektiv och hennes fördjupning i problematiken

En stor del i min egen process i detta projekt har varit att vara ute ensam sena kvällar och fotografera och experimentera på plats. Det var obehagligt. Jag var rädd men gjorde det ändå. På det sättet utmanade jag rädslan och själva handlingen i sig blev en protest mot hur det ser ut, att tjejer borde vara rädda på natten, vilket jag blivit itutad sedan jag var liten. Men jag blev också påmind om att rädslan inte är obefogad då jag mötte män som betedde sig underligt omkring mig båda kvällarna jag var ute på plats och jobbade med projektet.

Projektet har väckt en del frågor. Föder rädslan för våldtäkter fler våldtäkter? Egentligen sker ju de flesta våldtäkter i hemmen av någon som den våldtagna känner mer eller mindre väl. Så hur stor är egentligen risken för att bli våldtagen på offentlig plats?
Jag är nyfiken på hur det känns att vara man om natten. Hur fri skulle jag känna mig då egentligen? Knappast fri som en fågel men helt klart friare än i min nuvarande situation.

Annika Norlin/Säkert! har gjort denna låt som behandlar temat våldtäkter och begränsningar i det offentliga rummet på ett träffsäkert sätt.




Jag har lärt mig att jag på kort tid och med lite material kan skapa ting som påverkar min egen omgivning och mina känslor inför den. Att det inte behöver vara särskilt svårt att kommunicera mina åsikter till andra och att de får en större kraft i och med att själva åsikten kopplas till ett sammanhang, en plats och ett agerande.

På det sättet var det för mig väldigt bra att projektet var individuellt, starkt tidsbegränsad och det inte fanns tid att överanalysera eller tveka inför de idéer som kom upp utan att bara göra dem och att genomföra dem fullt ut, att inte låta dem stanna vid idéstadiet.

Att arbeta med föränding i det offentliga rummet som bildlärare i skolan verkar för mig vara en utmärkt metod för att arbeta med demokratifrågor, att låta eleverna utveckla sitt kritiska tänkande och en vilja att vara med och påverka sin omgivning. Det är ett sätt att visa att det eleven gör spelar roll och att deras åsikter får slagkraft då de kopplas till handling i ett större sammanhang. Här har bild i skolan verkligen någonting viktigt att förmedla.

Att jag tidigare idag slet ned en sverigedemokraterna-affisch utanför min vallokal, innan jag gick in och lade min röst i valurnan känns t. ex. som en handling som kanske gjorde större demokratisk skillnad än vad min röst till riksdagsvalet kommer att ha gjort.