Workshop 24 sept
I min seminariegrupp enades vi om att syftet med workshopen var att det bl.a. skulle skapa en reflektion kring utanförskap, likheter och olikheter. Vi pratade delvis om hur fort och enkelt det går att skapa grupper och att utesluta någon. Under övningen kunde det vara något så simpelt som att ett par skor utmärkte sig. Det här klippet får exemplifiera min tanke:
Övningarna hakade i varandra och när de var slut hade vi bråttom iväg till nästa workshop/föreläsning. Vi hann inte med någon reflektion gemensamt och jag kände att jag var ganska uppstressad och hade en massa frågor i mig som ville besvaras.
Vad var meningen med workshopen egentligen? Lärde jag mig något och vad i så fall?
Jag hann inte med att reflektera så mycket över detta mer än att det kändes lite obekvämt när jag fick vara den som inte passade in, när jag fick vara den som fick leta nya 3-grupper (i den första delen av övningen). Jag märkte att det fanns någon slags linje mellan detta och föreläsningarna vi sedan hade. Dessa hade rubrikerna: Den lärande staden. (Ove Sernhede), Romer och interkulturell pedagogik. (Soraya Post) samt Världsmedborgaren. (Mattias Kästel och Dragan Mitic) och berörde på olika sätt begreppen utanförskap, tillhörighet, identitet.
Det var flera visade det sig som hade gått ifrån workshopen som stora frågetecken och därför blev övningarna vi gjorde underlag för en gemensam diskussion i måndags eftermiddag. Jag var själv kritisk till att vi inte hade någon reflektionstid alls gemensamt och att vi alla lämnades ensamma med våra funderingar. I diskussionen pratade vi om vad som hände under övningen. Hur och vaför.
Jag tyckte att det var skönt att diskutera detta och att bli bekräftad i min egen reflektion av workshopen. Det gav mig möjlighet att formulera mina egna tankar om det som hänt.
Jag upptäckte att reflektionen är väldigt viktig för mig och jag vill att den ska vara gemensam. Det var intressant att höra andra åsikter om detta, att vissa vill ta hand om reflektionen på egen hand. Det har fått mig att börja fundera kring hur man kan utforma en reflketion som passar många. En reflektion som inte blir krävande och påtvingande. Hur kan reflektionen bli lustfylld eller mer individualistisk utformad? Jag tycker att det är viktigt att det finns stöd någonstans i en reflektion, att man inte lämnas ensam med sina tankar. Fast å andra sidan kan det säkert finnas en funktion med att låta den reflektionen i direkt anslutning till en övning utebli.
Nina Simone får här som avslutning på detta inlägg säga sitt om olika-lika-samma:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar