ANG intro till WS på Shillerska

För det första vill jag säga att jag tycker att hela det här projektet känns kul och peppigt och att det är ett grymt initiativ!

Bra att förarbetet inför WS är igång redan nu och att första infon om projektet kom redan så tidigt som i början av hösten, att det är ett kontirnueligt arbete.
Jag tycker att det allra mesta med passet i måndags var positivt. Det var tydligt från början till slut och det kändes bra att få ytterligare information om vad som händer framöver.
Det var kul att få sätta igång och spåna loss i lag, om fler än två, att redan nu börja sätta igång tänket kring workshoparna, på ett lekfullt sätt, att vi uppmanades ta ut svängarna.
Att utgå från föremålen var ett bra sätt att sätta igång tankarna.
Det va också en bra grej att vi fick göra korta presentationer av idéerna.

Den enda saken jag tänkte på va att det hade varit bra att ha läroplanen för bild utskriven, en för varje grupp. Jag har ett hum om vad den innehåller såklart men hade varit skönt att kunna titta på den lite närmre, kanske hade det också hjälpt till i spånandet?

Interaktiv gestaltning-Appropå att utforma workshops i grupp

Min egen process i arbetet med den här workshopen ligger lite i glömska. Jag har inte dokumenterat mina känslor/iakttagelser under arbetets gång. Eftersom jag har minne som påminner om en guldfisks ska jag gräva lite för att komma ihåg.

Ärligt talat har jag inte kännt mig särskilt starkt engagerad, varken personligt eller känslomässigt i det här arbetet. Jag tror att storleken på gruppen har stor betydelse här, att den påverkade min känsla av delaktighet, att jag inte upplevde mig som så behövd eller delaktig i processen.
Jag funderar på vilken betydelse det hade för mig att Sofia hade en idé redan innan vi påbörjade detta projekt. Idén kändes klockren tyckte jag och alla i gruppen sa ja till den direkt.

Det var på ett sätt positivt att vi tidigt hade den här idén att utgå ifrån. Vi kom igång fort med arbetet, och vi hade en klar ram eller idé att hela tiden luta oss mot när förvirring uppstod. Det blev inte så många turer fram och tillbaka, inte så mycket prat om vad vi skulle göra, utan mer hur vi skulle genomföra det hela. Det kändes som att vi var ense om det mesta.

Det blir ju, helt logiskt, mer trögarbetat ju större gruppen är, svårare att få till en tid då alla kan ses, att fokusera på vad som ska göras och organisera upp arbetet. Just därför kändes det för mig viktigt att hålla ihop gruppen och inte vända upp och ned på det man redan kommit fram till.

Ibland upplever jag att jag har hållt tillbaka tankar eller idéer för att det kändes viktigast att gruppen var enig och kom fram till relativt snabba beslut.

Exempelvis har jag tänkt och funderar fortfarande över om workshopen verkligen fyller sitt syfte. För mig är syftet att människor ska mötas. Men kanske har för mycket av fokuset i arbetet hamnat på det färdiga resultatet, skulpturen, än just det där mötet. Kanske borde vi ha fokuserat mer på det sociala- direkta mötet och utformat workshopen efter detta? Vad skulle hända om vi utformade workshopen så att deltagarna blev tvugna att mötas på ett annat sätt?
Å andra sidan tycker jag att det möte som uppstod under workshopen i måndags är ett möte som kan vara gott nog i sig sjävt. Att bygga/skapa något tillsammans med andra, med material som har en personlig koppling till deltagarna.

Eftersom vi ska genomföra den här workshopen på Världs Kultur Museet var det väldigt bra att få göra en testomgång på de andra i klassen och nu ska vi vidareutveckla vissa delar, eller omforma dem, så att de bättre passar deltagarna. 

För mig har arbetet i gruppen till största del varit positivt. Det känns som att gruppen blivit tajtare. Det är bra att lära känna mig själv, vilken plats jag tar i ett grupparbete och jag kommer också ta med mig erfarenheten om hur det är att arbeta i en så pass stor grupp.

Den sista workshopen som jag deltog i gav mig funderingar kring hur vi använder varandra som forskningsobjekt och frågan om var gränsen går för vad vi hittar på under våra workshops. Under själva workshopen hade jag ganska roligt. Mina känslor var blandade men mest kände jag mig glad fast samtidigt obekväm. När jag funderade mer kring workshopen sen blev jag mer illa berörd. Var går gränsen för vad vi utsätter varandra för? Och hur ska vi diskutera det?

Vad är interkulturalitet?

Jag är trött på hur begreppet kultur används. Både hur andra använder det och jag själv. Som ett illa dolt uttryck för rasism, i vardagssamtal som i politiska diskussioner. 
Det är så lätt att tillskriva begreppet kultur nationaliteter (att bestämma och kategorisera människor utifrån vilket område i världen vi, eller snarare "De andra", växt upp i). Och/eller att grunda denna kategorisering på religion, och då en annan religion än den jag, eller det vi jag tillhör, har. Kultur kan på så sätt bli ett ersättningsord för begreppet "etnicitet" eller rentav "ras", ett ord som de flesta, inklusive jag själv inte ens vill ta i med tång. Men det är samma princip. De andra och deras kultur kan vi tala om men jag, mina likar och mitt och vårt eget beteende blir jag blind för.

När jag var i Sydafrika (under en resandekurs jag gick för några år sedan) fick jag syn på en detalj i mitt beteende jag tidigare varit blind för.

Jag och några av mina klasskamrater var inkvarterade hos en familj i Kapstaden. Vi undrade varför det inte fanns något skoställ i hallen men ställde ändå våra skor uppradade längsmed väggen i tamburen. Det hade varit ohyffsat att gå runt med skor inomhus. Det hade vi ju lärt oss. När en släkting till familjen kom på besök hörde vi deras samtal genom väggen.

Hon frågade mamman i familjen:
 - Why do they put all their shoes here?
- Shh! It's their culture!

Det blev så påtagligt att vi var de andra, det var vi gäster som hade en kultur som visade sig bl.a. i att vi ställde våra skor i hallen. Deras sätt att bära skor på sig inomhus handlade inte om kultur, det var ju bara så man gjorde.

Vad är interkulturalitet? För att underlätta för mig själv ville jag när jag först hörde ordet dela upp begreppet i [inter] och [kultur].  Inter blev då något som rör sig emellan, något som befinner sig i gränslandet mellan kulturer. Och kultur fick mig att tänka på massor olika sorters kulturer. Kulturen i min släkt/familj. Kulturen på min skola. Kulturen mellan kvinnor. Kulturen mellan män. Queerkultur. Kulturen i ett visst område. Subkultur. Gubbkultur. Tantkultur. Skobärarkultur. Elitkultur. Listan kan göras hur lång som helst.

Jag har läst en bok som heter Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer. Den ger bl.a. inblick i hur det är att vara man/gubbe, vilket inte är så exalterande. De historierna berättas ideligen och har berättats förr. Jag ville läsa boken för att jag hade hört att den skulle handla om en klassresa och såg framför mig en person som rörde sig mellan olika sociala och ekonomiska skikt. Och det verkade ju intressant från min ingång till begreppet om att röra sig mellan kulturer. 

För mig blir De Geers historia inte i först hand en berättelse om en person som rör sig från ett samhällsskikt till ett annat, utan historien om en man som med konsten som vapen och tidsandan på 1960- och 70-talet i ryggen gör uppror mot sin familj och sina rötter, sin adliga bakgrund. Men detta väcker ju också frågor som rör människors rötter/bakgrund/härkomst. Vilken roll spelar denna i en människas liv? Hur kan individen förhålla sig till sitt förflutna? Kan individen påverka hur andra ser på hennes bakgrund? Går det att säga upp sin egen härkomst? Att lyssna på en man som rör sig från (vad jag ser som) en elit till en annan, från en adlig bakgrund till en kulturelit väcker en del frågor. De rör säkert interkulturalitetsbegreppet men jag känner mig fortfarande inte klokare.


 
Jag letar vidare efter svaret på vad interkulturalitet kan vara på annat håll. På Världs Kultur Museets hemsida skriver man om interkulturalitet och dess nära släktning mångkulturalitet. Där står att "Begreppet interkulturell rör processer där människor med olika språk och kulturer kommunicerar och interagerar med varandra. Interkultur handlar om parallellt existerande kulturer." Världs Kultur Museet borde vet om några. Läs mer om deras beskrivning av begreppet här.
Jag undrar hur interkulturalitet går det till i praktiken. 
Hur gör jag för att bemöta andra med respekt och inse mina egna förgivettaganden? Det är frågor som lämnar mig i stunden.

Vad är utveckling?

                                                                           

För att titta närmare på vad utveckling kan vara har jag läst Iris Johansson självbiografi  En annorlunda barndom. Den skildrar hennes autistiska uppväxt. 

Det är bra läsning som sätter igång många tankar om livet och dess förutsättningar till utveckling. Vad är det att utvecklas som människa? är den största frågan som lyser ur denna bok. Mycket av det Johansson beskriver kan jag inte alls känna igen mig i och det fascinerar och förundrar mig. Samtidigt finns det mycket som känns bekant i hennes historier.

Eftersom Johanssons utveckling i barndomen ser helt annorlunda ut än min egen sätter hennes kamp i att lära sig saker nya vinklingar på begreppet utveckling. Johansson beskriver hur hon fått kämpa med att lära sig saker som kan verka självklara i en människas utveckling, t.ex. att lära sig krypa och gå i en viss ålder, att fungera på ett visst sätt socialt, att lära sig använda språket och kommunicera med andra, att förstå när det är dags att kissa eller bajsa och hur man gör då, att klä på sig kläder och att vilja äta.

Johansson beskriver i detalj hur det gick till då hennes pappa hjälpte henne att börja krypa.... Hon visade inget intresse för detta själv så han övade med henne genom att under lång tid varje dag flytta hennes händer och knän fram och tillbaka. Efter ca. en eller två månader började barnet själv att krypa, men först ett tag efter att pappan slutade öva med barnet. Detta väcker frågor om övningens betydelse för mänsklig utveckling. Det visar på att det är lätt att underskatta vilken kraft övning har. Kanske har människan förmåga till mycket oanade kunskaper som hon kan få tillgång till bara hon övar? I det kreativa arbetet tror jag övning kan vara en nyckel till utveckling på många sätt.

Men vad är utveckling? Som jag ser det handlar det om ett växande.
Växandet är rent fysiskt men också psykiskt. Och frågan som denna bok tar upp handlar också om något livskraftigt som kan växa eller trängas undan, närvaro, drömmar, fantasier, (det jag skulle kalla för själsligt men som Johansson kallar den riktiga världen och som skiljer sig från den vanliga [materiella] verkligheten) Finns det själsliga? Hur ser i så fall den själsliga utvecklingen ut? Detta talar man sällan om när det gäller utveckling för det är anses väl för flummigt. Hur mäter man det liksom? Och varför ska utveckling mätas överhuvudtaget? Kan man mäta all utveckling?
En annan fråga som dyker upp handlar om ifall det går att maximera utveckling, varför man nu skulle vilja göra det. Men effektivitetstänk verkar ju vara A och O i dags dato.
 

Utveckling kan också handla om förändring. Saker ändrar sig, skiftar och förnyar sig. Livet i sig innebär ju utveckling och föränderlighet. Johansson beskriver sin upptäckt av döden vid 12 års ålder. Och insikten om döden som stagnation, stillastående och stiltje, som motsats till liv och föränderlighet.

 

Mänsklig utveckling handlar så mycket om att införskaffa kunskaper och fakta. Men Johanssons historia visar gång på gång att de här kunskaperna inte tar människan någonstans om hon inte vet hur, när eller varför hon ska använda dem. Ex. har hon lärt sig att prata men vet inte hur hon ska använda orden för att hålla en vanlig "kallprats"-konversation när hon blivit vuxen. Ofta säger hon något som rör den s.k. riktiga världen och då blir folk hon pratar med störda eller irriterade. Alltså måste hon lära sig hitta knep eller metoder för hur man kan göra när man kallpratar och hitta sätt att använda sina kunskaper om språket.
Vad betyder motstånd för utveckling? 
Johansson beskriver hur hennes far ser hennes svårigheter och utsätter henne för dem. Exempelvis tvingar han henne att stå framför sin egen spegelbild fast hon gör allt för att komma därifrån och slippa för hon upplever det så fruktansvärt obehagligt. Men pappan gjorde så för han märkte att flickan aldrig sa jag om sig själv utan bara Iris. Han förstod att hon inte hade någon riktig jaguppfattning och detta var hans sätt att utmana Iris i denna hennes svårighet. Slutligen förstod Iris att spegelbilden var hon själv och bit för bit föll saker på plats, det fanns hår ögon näsa haka osv, inte bara ett suddigt litet blurr till varlese som stod bredvid hennes far i spegelbilden. Då var det inte heller längre obehagligt att se denna varelse. Hon hade utvecklat en jaguppfattning. Antagligen hade detta inte skett om ingen hade utsatt henne och kämpat med henne.
 

Johanssons historia talar också om vad nyfikenhet och vilja, och de inre impulserna har för betydelse för utveckling. Egentligen är detta självklarheter men nog är det bland dem de blir intressant att börja leta efter betydelser.