Vad är utveckling?

                                                                           

För att titta närmare på vad utveckling kan vara har jag läst Iris Johansson självbiografi  En annorlunda barndom. Den skildrar hennes autistiska uppväxt. 

Det är bra läsning som sätter igång många tankar om livet och dess förutsättningar till utveckling. Vad är det att utvecklas som människa? är den största frågan som lyser ur denna bok. Mycket av det Johansson beskriver kan jag inte alls känna igen mig i och det fascinerar och förundrar mig. Samtidigt finns det mycket som känns bekant i hennes historier.

Eftersom Johanssons utveckling i barndomen ser helt annorlunda ut än min egen sätter hennes kamp i att lära sig saker nya vinklingar på begreppet utveckling. Johansson beskriver hur hon fått kämpa med att lära sig saker som kan verka självklara i en människas utveckling, t.ex. att lära sig krypa och gå i en viss ålder, att fungera på ett visst sätt socialt, att lära sig använda språket och kommunicera med andra, att förstå när det är dags att kissa eller bajsa och hur man gör då, att klä på sig kläder och att vilja äta.

Johansson beskriver i detalj hur det gick till då hennes pappa hjälpte henne att börja krypa.... Hon visade inget intresse för detta själv så han övade med henne genom att under lång tid varje dag flytta hennes händer och knän fram och tillbaka. Efter ca. en eller två månader började barnet själv att krypa, men först ett tag efter att pappan slutade öva med barnet. Detta väcker frågor om övningens betydelse för mänsklig utveckling. Det visar på att det är lätt att underskatta vilken kraft övning har. Kanske har människan förmåga till mycket oanade kunskaper som hon kan få tillgång till bara hon övar? I det kreativa arbetet tror jag övning kan vara en nyckel till utveckling på många sätt.

Men vad är utveckling? Som jag ser det handlar det om ett växande.
Växandet är rent fysiskt men också psykiskt. Och frågan som denna bok tar upp handlar också om något livskraftigt som kan växa eller trängas undan, närvaro, drömmar, fantasier, (det jag skulle kalla för själsligt men som Johansson kallar den riktiga världen och som skiljer sig från den vanliga [materiella] verkligheten) Finns det själsliga? Hur ser i så fall den själsliga utvecklingen ut? Detta talar man sällan om när det gäller utveckling för det är anses väl för flummigt. Hur mäter man det liksom? Och varför ska utveckling mätas överhuvudtaget? Kan man mäta all utveckling?
En annan fråga som dyker upp handlar om ifall det går att maximera utveckling, varför man nu skulle vilja göra det. Men effektivitetstänk verkar ju vara A och O i dags dato.
 

Utveckling kan också handla om förändring. Saker ändrar sig, skiftar och förnyar sig. Livet i sig innebär ju utveckling och föränderlighet. Johansson beskriver sin upptäckt av döden vid 12 års ålder. Och insikten om döden som stagnation, stillastående och stiltje, som motsats till liv och föränderlighet.

 

Mänsklig utveckling handlar så mycket om att införskaffa kunskaper och fakta. Men Johanssons historia visar gång på gång att de här kunskaperna inte tar människan någonstans om hon inte vet hur, när eller varför hon ska använda dem. Ex. har hon lärt sig att prata men vet inte hur hon ska använda orden för att hålla en vanlig "kallprats"-konversation när hon blivit vuxen. Ofta säger hon något som rör den s.k. riktiga världen och då blir folk hon pratar med störda eller irriterade. Alltså måste hon lära sig hitta knep eller metoder för hur man kan göra när man kallpratar och hitta sätt att använda sina kunskaper om språket.
Vad betyder motstånd för utveckling? 
Johansson beskriver hur hennes far ser hennes svårigheter och utsätter henne för dem. Exempelvis tvingar han henne att stå framför sin egen spegelbild fast hon gör allt för att komma därifrån och slippa för hon upplever det så fruktansvärt obehagligt. Men pappan gjorde så för han märkte att flickan aldrig sa jag om sig själv utan bara Iris. Han förstod att hon inte hade någon riktig jaguppfattning och detta var hans sätt att utmana Iris i denna hennes svårighet. Slutligen förstod Iris att spegelbilden var hon själv och bit för bit föll saker på plats, det fanns hår ögon näsa haka osv, inte bara ett suddigt litet blurr till varlese som stod bredvid hennes far i spegelbilden. Då var det inte heller längre obehagligt att se denna varelse. Hon hade utvecklat en jaguppfattning. Antagligen hade detta inte skett om ingen hade utsatt henne och kämpat med henne.
 

Johanssons historia talar också om vad nyfikenhet och vilja, och de inre impulserna har för betydelse för utveckling. Egentligen är detta självklarheter men nog är det bland dem de blir intressant att börja leta efter betydelser.