Ärligt talat har jag inte kännt mig särskilt starkt engagerad, varken personligt eller känslomässigt i det här arbetet. Jag tror att storleken på gruppen har stor betydelse här, att den påverkade min känsla av delaktighet, att jag inte upplevde mig som så behövd eller delaktig i processen.
Jag funderar på vilken betydelse det hade för mig att Sofia hade en idé redan innan vi påbörjade detta projekt. Idén kändes klockren tyckte jag och alla i gruppen sa ja till den direkt.
Det var på ett sätt positivt att vi tidigt hade den här idén att utgå ifrån. Vi kom igång fort med arbetet, och vi hade en klar ram eller idé att hela tiden luta oss mot när förvirring uppstod. Det blev inte så många turer fram och tillbaka, inte så mycket prat om vad vi skulle göra, utan mer hur vi skulle genomföra det hela. Det kändes som att vi var ense om det mesta.
Det blir ju, helt logiskt, mer trögarbetat ju större gruppen är, svårare att få till en tid då alla kan ses, att fokusera på vad som ska göras och organisera upp arbetet. Just därför kändes det för mig viktigt att hålla ihop gruppen och inte vända upp och ned på det man redan kommit fram till.
Ibland upplever jag att jag har hållt tillbaka tankar eller idéer för att det kändes viktigast att gruppen var enig och kom fram till relativt snabba beslut.
Exempelvis har jag tänkt och funderar fortfarande över om workshopen verkligen fyller sitt syfte. För mig är syftet att människor ska mötas. Men kanske har för mycket av fokuset i arbetet hamnat på det färdiga resultatet, skulpturen, än just det där mötet. Kanske borde vi ha fokuserat mer på det sociala- direkta mötet och utformat workshopen efter detta? Vad skulle hända om vi utformade workshopen så att deltagarna blev tvugna att mötas på ett annat sätt?
Å andra sidan tycker jag att det möte som uppstod under workshopen i måndags är ett möte som kan vara gott nog i sig sjävt. Att bygga/skapa något tillsammans med andra, med material som har en personlig koppling till deltagarna.
Eftersom vi ska genomföra den här workshopen på Världs Kultur Museet var det väldigt bra att få göra en testomgång på de andra i klassen och nu ska vi vidareutveckla vissa delar, eller omforma dem, så att de bättre passar deltagarna.
För mig har arbetet i gruppen till största del varit positivt. Det känns som att gruppen blivit tajtare. Det är bra att lära känna mig själv, vilken plats jag tar i ett grupparbete och jag kommer också ta med mig erfarenheten om hur det är att arbeta i en så pass stor grupp.
Den sista workshopen som jag deltog i gav mig funderingar kring hur vi använder varandra som forskningsobjekt och frågan om var gränsen går för vad vi hittar på under våra workshops. Under själva workshopen hade jag ganska roligt. Mina känslor var blandade men mest kände jag mig glad fast samtidigt obekväm. När jag funderade mer kring workshopen sen blev jag mer illa berörd. Var går gränsen för vad vi utsätter varandra för? Och hur ska vi diskutera det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar