Vad är kreativitet?

Under den här veckan har jag läst boken "Om kreativitet och flow" (Ödman, Maj (red.), 1990) - en antologi med utgångspunkt i frågeställningar om kreativitet. Texterna är skrivna av knappt trettio personer verksamma inom områden som forskning, musik, teater och litteratur.

Läsningen har gett många olika aspekter på vad kreativitet kan vara. Jag har snarare fått mer frågor än svar, är mer desillusionerad kring definitionen av kreativitet är än vad jag var när jag började läsa boken. Texterna har satt igång mitt tänkande kring vad kreativitet kan vara och jag är nyfiken på att försöka förstå mer om kreativitetens mekanismer och att skapa en egen definition av ordet kreativitet.

Eftersom vi hela tiden arbetar med kreativa processer, både att undersöka vår egen och andras är det lämpligt att ha vetskap om vad kreativitet kan vara, vad och vem det ska vara bra för. Samt vilka nycklar till kreativa processer som finns. Vad är kreativtitens kärna? Finns det en sådan?

Ofta talas det om kreativitet i goda ordalag. Jag förknippar själv ordet kreativitet med positiva värden. Men är kreativitet alltid av godo?

Den mest givande texten i antologin var den av Mihály Csikszentmihalyi som undersöker begreppet flow. Flow handlar enligt honom om "en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesintryck, som individen uppfattar som relevanta." (se s. 41 i angiven bok) Vidare menar han att denna koncentration gör att individen helt går in i en "uppgift" och på så vis inte ägnar någon tankeverksamhet åt vardagliga problem eller tankar om henne själv, utöver kopplingen hon har till "uppgiften". Detta ger i sin tur en upplevelse av njutning, spänning och självförverkligande som är en belöning i sig själv och inte kräver någon yttre belöning. Dessutom kan detta flow leda till att individen glömmer tid och rum och går in i en annan dimension som gränsar till vad individen egentligen behärskar i vardagliga sammanhang.

Csikszentmihalyi menar vidare att detta s.k. flow kan leda till både konstruktiva som destruktuva handlingar. Exempelvis skulle man kunna se upptäckten av atombomben som ett resultat av flow (eller kreativitet), något som i förlängningen har genererat handlingar som syftat till att döda liv. 

 

En konstruktiv handling som följd av flow/kreativitet skulle i motsats till dett t.ex. kunna vara upptäckten av en medicin som syftar till att rädda människor från en dödlig sjukdom, eller ett konstverk som syftar till att låta människor vara delaktiga. 

Jag tyckte detta var en intressant ingång till kreativitetsbegreppet eftersom jag själv fick ifrågasätta mitt tidigare tänkande om begreppet kreativitet som något, till allra största del, laddat med positiva värden.

Här följer ett antal frågor som uppkommit under min läsning kring begreppet kreativitet: 

Hänger kreativitet och verklighetsflykt samman och i så fall hur?

Är kärnan till kreativiteten en önskan om att kommunicera?

Vad är den mest drivande faktorn i kreativa processer? Vad är upprinnelsen? Problem? Frågor? Utmaningar?

Vilken roll har mottagaren/konsumenten i resultatet av de kreativa handlingarna? Spelar mängden av mottagare någon roll? 

Vad betyder mål och resultat för kreativiteten? Kan kreativitet vara ändamålslös?

Är kreativitet en mänsklig nödvändighet för överlevnad? I så fall hur?

Varför är människor kreativa? När är människor som mest kreativa? Vad betyder fysisk aktivitet för kreativa processer?

Vad har gruppen kontra individen för betydelse för kreativitet?

Många frågor. Många svar.




Vad är drivkraften bakom denna film/berättelse?

Digital miljö visualitet och retorik

PECHA KUCHA Jag fick kreativitetskramp så snart vi fått uppgifterna och jag har funderat mycket på varför. Det känns bra att nu tvingas analysera känslorna inför uppgiften och min egen arbetsprocess. Det var kul och intressant att genom redovisningarna få syn på att samma uppgift gav så olika resultat och att vissa verkade gå igång på uppgiften och bli inspirerade av den medan jag själv mest blev stressad och kände olust.

Jag kommer mest att skriva om processen kring Pecha Kuchan eftersom jag ägnade mest tid och tankar kring den.

Min första känsla var att jag hade alldeles för kort tid på mig för att jag skulle hinna med att sätta mig in i läroplanstexterna och granska dem kritiskt och sedan producera något slags eget bildmaterial. Jag började därför med att leta efter bilder på google-bilder och flickr. Men jag upplevde att jag hade svårt att hitta det jag letade efter. Jag samlade bilder till flera olika projekt men tiden gick och jag hade inte funnit någon idé som jag gillade. När det bara var ett dygn kvar så kändes tiden väldigt knapp.

Jag letade och letade efter fler bilder på google-bilder men blev bara mer och mer frustrerad. Det kom inte alls fram sådana bilder jag sökte efter och jag visste inte på vilket annat sätt jag skulle använda sökmotorn för att hitta dem. Till slut var jag så irriterad att jag tänkte att om inte jag kan hitta bilderna själv, om Google-bilder ska hålla på och bestämma vilka bilder jag får upp hela tiden så är det väl lika bra att sökmotorn får tolka/belysa läroplanstexten helt och hållet. Det är kändes som att det ändå var sökmotorn som styrde och ställde.

Jag utgick från en mening i läroplanen i bild för gymnasieskolan som fick vara underlag för min sökning på Google Bilder.  Den första bilden som dök upp på sökresultatet för varje enskilt ord i meningen blev bilderna som utgjorde min Pecha Kucha. Det blev ett ganska underhållande resultat och plötsligt kändes arbetet mer lustfyllt än tidigare.

Varför födde den här uppgiften så lite skaparlust hos mig?
Att arbetet var databaserat har en stor del i min känsla inför uppgiften. Jag har fått för mig att datorn är ett verktyg jag inte behärskar särskilt väl. En annan anledning till mina krampaktiga känslor inför denna uppgift handlade till stor del om redovisningen. Jag känner olust inför att bli jämförd med andra och fick alldeles för hög dos av prestationsångest. Dessutom kändes uppgiften väldigt bred. Jag visste inte var skulle jag börja och ägnade mycket tid åt att samla material. Jag har svårt att begränsa mig och det verkar som att  min kreativtet vaknar med uppgifter som har tydliga ramar.  Det var också en väldigt tidsbegränsad uppgift, vilket skapade en negativ stress. (Men det är lite märkligt för tidigare har just tidsbegränsingen varit något som fungerat som ett positivt stöd för mig i skapandeprocessen.) En annan del i min krampaktighet tror jag handlar om att vi hade två uppgifter samtidigt. Jag tappar lätt fokus av att ha flera projekt på gång samtidigt.




Resultatet av uppgiften blev en slags kommentar till det stora bildflödet vi ständigt möts av dagligen.
I grundskolans läroplan i bild står att utbildningen ska leda till att 
"[...]eleven skaffar sig en egen ståndpunkt i en verklighet med stort visuellt informationsflöde." 
I läroplanen i bild för gymansieskolan står att kursen ska ge  
"[...] kunskap om bildens utveckling och funktion i samhället samt behandla bilder ur ett historiskt, nutida, nationellt och internationellt perspektiv."

Jag tycker dessa bitar är en viktig del i bildundervisningen.
Hur ska man göra för att ge elever verktyg att kunna sollra i det utbud av bilder som finns och också att kritiskt kunna granska dem? Jag verkar ju knappt själv veta hur jag ska göra det. Och hur tar man upp en diskussion om vem/vad/vilka som har makten att bestämma över vilka bilder vi möts av?

En annan fråga som väckts hos mig genom den här uppgiften är: Hur påverkar det digitala livet vardagen? Måste man ta del och synas på nätet för att bli sedd? 

Ett som är säkert är att jag måste och vill lära mig navigera bättre i den digitala världen. Det går inte att undvika som lärare. Jag behöver hitta ett sätt att få större lust inför att arbeta med datorn som verktyg.

 

DIGITAL INTERAKTION

Jag loggade in på olika communities och försökte få igång någon slags interaktion. Jag var t.e.x inne på stallet.se Där var det svårt att få kontakt och jag kände mig som en gammal moster som skulle försöka ljuga mig till att jag var 12 år. Det fungerade dåligt.

Sen va jag inne på forumet Kristallkulan men märkte att folk skrev väldigt seriöst och ganska sällan.

På Whoa, en hiphop-community, loggade jag in och skaffade mig en profil. Jag skrev på några väggar och diskussions-trådar men mina inlägg blev bortplockade ganska fort.

På Helvetet community fick jag kontakt rätt fort på en wall och inläggen fick vara kvar. Jag försökte provocera genom att vara en helt clueless karaktär med viktigaste drag som snäll och glad. Jag fick några lite irriterade kommentarer men de flesta va ganska överseende och någon ville gärna prata om hur mysigt det är att dricka kaffe och äta choklad i höstsolen.

Sokratiska samtal

Under den här veckan har vi haft sokratiska samtal.

Beskrivning: De sokratiska samtalet har flera syften men den övergripande visionen är att låta människor vara en aktiv del i ett demokratiskt samhälle. Ann S. Pihlgren, som introducerade oss i de Sokratiska samtalen, menar att målet med det sokratiska samtalet är att deltagarna ska få en möjlighet att utveckla sin förmåga till kritiskt tänkande, sin förmåga att värdera och göra kloka val, att göra sin röst hörd och att samarbeta konstruktivt med andra. (Läs mer om de sokratiska samtalen här)

Grunden för samtalen kallas för text men "texten" behöver inte vara av litterärt slag utan kan likväl bestå av t.ex. en bild eller en film.

 

Min upplevelse av de sokratiska samtalen:
[Som deltagare:]
Vi märkte i gruppen att det är svårt att skilja på vad som är ett sokratiskt samtal och vad som är en debatt. Återkommande var att vi halkade in i en debatt istället för att ha ett öppet reflekterande samtal. Under ett sådant samtal var vi inte så måna om att lyssna på varandra utan fokuserade mer på att få fram vår egen åsikt eller våra egna argument. Det skapade en hetsig stämning där man var tvungen att vara "på hugget" för att vara med i samtalet.

Vi bestämde oss under andra samtalet för att vi skulle ha två observatörer som bara iakttog dialogen. Det var en bra metod för att kunna utvärdera samtalen. Samtalen blev mer öppna ju mer medvetna vi blev om hur vi pratade med varandra och vilka formerna för samtalet kunde vara. Vi ändrade också våra gruppmål för samtalen, t.ex. att vi skulle bli bättre på att ifrågasätta varandras och våra egna argument. Detta tyckte jag inte märktes av särskilt mycket. Jag tror det är lätt hänt att gruppmålet hamnar i skymundan, särskilt med tanke på att metoden var så pass ny för oss och jag upplevde själv att jag hade tusen saker att hålla reda på.

[Som samtalsledare:]
Jag tycker det var roligt men svårt att vara samtalsledare eftersom jag inte visste var samtalet skulle ta vägen och jag var tvungen att hitta essensen eller motargumenten i det som sades hela tiden. Kanske kommer jag att känna annorlunda om jag hinner förbereda mig mera, att jag då t.ex. har fler följdfrågor på lager. Det märks att detta är något som kräver övning.

Jag vill bli bra på att leda den här typen av samtal eftersom ett välfungerande sokratiska samtal kan skapa ett frirum där andra regler gäller än i vardagliga sociala miljöer. Att man får möjlighet att testa sina tankar tillsammans med andra, att sticka hål på fördomar, få chansen att byta åsikter och gå bortom det rätt och fel-tänkande som jag tycker många gånger har en hämmande kraft på människor.

Jag tror att genom att lyfta upp och föra fram de förförståelser/fördomarna vi har ges ett stort utrymme för växande. Jag kan verkligen se att ett välfungerande sokratiskt samtal kan ge ett fördjupat gemensamt lärande. Jag ser de sokratiska samtalen som en väldigt bra metod att använda i laddade värdefrågor för att undvika just att som lärare eller ledare bli normerande i samtalet. Det känns som en välbehövlig metod då jag tidigare testat olika värderingsövningar och upplevt att det är så lätt att falla in i att "sitta på ett svar" som ledare, att det finns ett rätt och ett fel. Jag ser dessa övningar som ett kanske lite mer filosofiskt rum för värderingsövningar som också i sin form kan uppmuntra och förverkliga demokrati på flera plan. Eftersom skolan har som mål att fostra demokratiska medborgare kunde detta vara ett steg på vägen dit.

OLiKa-LIKA-samma och RefLeKtiOn

Workshop 24 sept

I min seminariegrupp enades vi om att syftet med workshopen var att det bl.a. skulle skapa en reflektion kring utanförskap, likheter och olikheter. Vi pratade delvis om hur fort och enkelt det går att skapa grupper och att utesluta någon. Under övningen kunde det vara något så simpelt som att ett par skor utmärkte sig. Det här klippet får exemplifiera min tanke:




Övningarna hakade i varandra och när de var slut hade vi bråttom iväg till nästa workshop/föreläsning. Vi hann inte med någon reflektion gemensamt och jag kände att jag var ganska uppstressad och hade en massa frågor i mig som ville besvaras.
Vad var meningen med workshopen egentligen? Lärde jag mig något och vad i så fall?

Jag hann inte med att reflektera så mycket över detta mer än att det kändes lite obekvämt när jag fick vara den som inte passade in, när jag fick vara den som fick leta nya 3-grupper (i den första delen av övningen). Jag märkte att det fanns någon slags linje mellan detta och föreläsningarna vi sedan hade. Dessa hade rubrikerna: Den lärande staden. (Ove Sernhede), Romer och interkulturell pedagogik. (Soraya Post) samt Världsmedborgaren. (Mattias Kästel och Dragan Mitic) och berörde på olika sätt begreppen utanförskap, tillhörighet, identitet.

Det var flera visade det sig som hade gått ifrån workshopen som stora frågetecken och därför blev övningarna vi gjorde underlag för en gemensam diskussion i måndags eftermiddag. Jag var själv kritisk till att vi inte hade någon reflektionstid alls gemensamt och att vi alla lämnades ensamma med våra funderingar. I diskussionen pratade vi om vad som hände under övningen. Hur och vaför.

Jag tyckte att det var skönt att diskutera detta och att bli bekräftad i min egen reflektion av workshopen. Det gav mig möjlighet att formulera mina egna tankar om det som hänt.
Jag upptäckte att reflektionen är väldigt viktig för mig och jag vill att den ska vara gemensam. Det var intressant att höra andra åsikter om detta, att vissa vill ta hand om reflektionen på egen hand. Det har fått mig att börja fundera kring hur man kan utforma en reflketion som passar många. En reflektion som inte blir krävande och påtvingande. Hur kan reflektionen bli lustfylld eller mer individualistisk utformad? Jag tycker att det är viktigt att det finns stöd någonstans i en reflektion, att man inte lämnas ensam med sina tankar. Fast å andra sidan kan det säkert finnas en funktion med att låta den reflektionen i direkt anslutning till en övning utebli.


Nina Simone får här som avslutning på detta inlägg säga sitt om olika-lika-samma:

IDENTITET

Appropå workshopen den 20 sept.


Workshopen fick mig att reflektera över hur jag beter mig i grupper och jag fick möjlighet att med hjälp av lapparna testa nya roller. Det hade varit bra med ännu flera roll-lappar så att man kunde få testa många olika roller.

Att det var tidspressat och uppgiftsorienterat gjorde att jag inte hann tänka efter så mycket under tiden. Iallafall under början av passet. Efter ett tag föll min grupp ur rollerna och vi blev "oss själva". Det gjorde att vi kunde sammarbeta. Då skapade vi den här figuren:

Under hela workshopen skrattade vi en hel del. Jag hade roligt. Det var lustfyllt. Det var skönt att få leka och att saker inte blev sådär gravallvarliga.

För mig handlade workshopen mer om det sociala spelet än vad det var jag faktiskt skapade. Fokuset förflyttades. Jag gick upp väldigt mycket i min karaktär och det underlättade mitt skapande. Jag behövde inte stå för att det här har jag som person skapat och se så bra och smarta sker jag gör, eller något liknande bekräftelsesökande. Vi tvingades att bara göra, prestationpressen försvann lite. Det är en bra erfarenhet som jag ska ta med mig!

För mig väckte workshopen viktiga frågeställningar.

Vem är jag? Vad är jaget? Hur föränderligt är jaget? Måste jaget alltid vara samma? Spelar jag inte alltid roller? Är jag mer Erika om jag "spelar mig själv" än någon annan? Jag är ju fortfarande grunden till karaktären, jag plockar bara fram vissa sidor hos mig själv som jag kanske håller tillbaka annars?

Hur kan jag som lärare förebygga rollstagnation i elevgruppen?
Hur kan jag som lärare skapa krativa miljöer/sammanhang där lusten styr?

Det är slående att drama är ett så användbart verktyg om när man använder workshopen som arbetsmetod.

Förändning i det offentliga rummet

Under den här grymma veckan har vi arbetat med förändring i det offentliga rummet.

Jag hade flera olika projektidéer men jag bestämde mig för den allra första tanken som dök upp: att leta upp miljöer som jag upplevde som mörka och otrygga eftersom jag ville utgå från min egen rädsla för att vara ute ensam om natten, t.ex. efter en kväll på krogen.

Jag har länge varit förbannad på att jag känner mig begränsad i sådana situationer.

Jag hittade en tunnel som kändes bortglömd, helt utan belysning, bara något kvarter från Stigbergstorget. Så bestämde jag mig för att jag ville arbeta med ljussättning på något sätt och att jag ville kombinera ljus och text.

Jag funderade på och testade olika möjligheter att få ljus utan tillgång till eluttag och kom fram till att ficklampan var ett billigt och minst komplicerat alternativ (jmf. med t.ex. bensindrivet el-aggregat eller värmeljus)

Jag funderade på olika förslag till vilket textat budskap jag ville ha. Det va klurigt. Jag ville att det skulle vara peppande ord som handlade om mod och styrka. Men det kändes som fel ingång att lägga fokus på den som är rädd, och de orden kändes smått makabra på min valda plats.

Till slut bestämde jag mig för att istället tydliggöra och spetsa till vad det egentligen är som
jag känner mig mest rädd för i offentliga nattliga mijlöer, nämligen rädslan för våldtäckt. Rädslan för män och deras kön.

Det jag ville säga är att det finns faktiska skillnader i hur människor rör sig i det offentliga rummet, att vi rör oss på olika villkor, att somliga (män) är friare än andra (kvinnor). Läs mer om detta i Birgitta Anderssons (2008) rapport om trygghet i stads-och tätortsmiljöer ur ett jämställdhetsperspektiv och hennes fördjupning i problematiken

En stor del i min egen process i detta projekt har varit att vara ute ensam sena kvällar och fotografera och experimentera på plats. Det var obehagligt. Jag var rädd men gjorde det ändå. På det sättet utmanade jag rädslan och själva handlingen i sig blev en protest mot hur det ser ut, att tjejer borde vara rädda på natten, vilket jag blivit itutad sedan jag var liten. Men jag blev också påmind om att rädslan inte är obefogad då jag mötte män som betedde sig underligt omkring mig båda kvällarna jag var ute på plats och jobbade med projektet.

Projektet har väckt en del frågor. Föder rädslan för våldtäkter fler våldtäkter? Egentligen sker ju de flesta våldtäkter i hemmen av någon som den våldtagna känner mer eller mindre väl. Så hur stor är egentligen risken för att bli våldtagen på offentlig plats?
Jag är nyfiken på hur det känns att vara man om natten. Hur fri skulle jag känna mig då egentligen? Knappast fri som en fågel men helt klart friare än i min nuvarande situation.

Annika Norlin/Säkert! har gjort denna låt som behandlar temat våldtäkter och begränsningar i det offentliga rummet på ett träffsäkert sätt.




Jag har lärt mig att jag på kort tid och med lite material kan skapa ting som påverkar min egen omgivning och mina känslor inför den. Att det inte behöver vara särskilt svårt att kommunicera mina åsikter till andra och att de får en större kraft i och med att själva åsikten kopplas till ett sammanhang, en plats och ett agerande.

På det sättet var det för mig väldigt bra att projektet var individuellt, starkt tidsbegränsad och det inte fanns tid att överanalysera eller tveka inför de idéer som kom upp utan att bara göra dem och att genomföra dem fullt ut, att inte låta dem stanna vid idéstadiet.

Att arbeta med föränding i det offentliga rummet som bildlärare i skolan verkar för mig vara en utmärkt metod för att arbeta med demokratifrågor, att låta eleverna utveckla sitt kritiska tänkande och en vilja att vara med och påverka sin omgivning. Det är ett sätt att visa att det eleven gör spelar roll och att deras åsikter får slagkraft då de kopplas till handling i ett större sammanhang. Här har bild i skolan verkligen någonting viktigt att förmedla.

Att jag tidigare idag slet ned en sverigedemokraterna-affisch utanför min vallokal, innan jag gick in och lade min röst i valurnan känns t. ex. som en handling som kanske gjorde större demokratisk skillnad än vad min röst till riksdagsvalet kommer att ha gjort.

Vad sjutton är bild och varför är det så viktigt?

Första veckan på BVK har gått och mitt huvud är fullproppat med nya intryck och tankar. Många av de workshops och diskussioner vi haft har fått mig att reflektera kring ämnet bild och nyanserat mina föreställningar om vad bild i skolan kan innebära. Det känns svindlande fast både på ett härligt och utmanande/hisnande sätt, att bild är ett område som kan omfatta så mycket och kan breddas och bli hur stort som helst.

När vi arbetade i grupp med att bygga boenden i slottsskogen utifrån korta texter slogs jag till exempel av hur ofta bildundervisning utgår från det tvådimensionella och att det så ofta sker inomhus. Här fick vi arbeta med stora ytor- utomhus, ta vara på det material som fanns, leka på allvar, arbeta med text, med känslor, med kroppen och sinnena. Det var också ett arbete i grupp vilket känns inspirerande då jag, utifrån egna erfarenheter, ofta förknippar bildundervisning med individuellt arbete. I vår grupp fascinerades jag av att karaktärer började växa fram i det rum vi skapade och att vi byggde rörliga saker i fantasin, t.ex. hissar och träningsmaskiner. Att skapa eller se på bild genom andra element som till exempel drama var en ny erfarenhet för mig i ett bildundervisnings-sammanhang. Workshopen gav också utrymme för intressanta reflektioner och analyser.

Jag har i allt detta stärkts i mina tankar om att bild är ett vikigt ämne, varför det är det och varför jag själv vill arbeta med bild och pedagogik.

Mycket av bildämnets betydelse handlar för mig om förmåga att öppna upp ögonen för omvärldsanalys, politiska, etiska och filosofiska frågeställningar samt att det skapar utrymme för någonting essentiellt mänskligt i det lustfyllda och leken.

Jag har därför svårt att förstå varför alliansen vill göra bild till ett valbart ämne på gymnasiet redan 2011 (läs: så tycker politikerna om...) då det finns så ofantligt mycket som talar för de estetiska ämnena. Jag säger som Martin Lange: stoppa den estetiska rensningen

Självklart ska bild vara ett obligatoriskt ämne på gymnasiet! 19 :e september är det dags att rösta!