Schillerska + lektionsplanering

Så var det måndag morron och kreativiteten ville inte behaga dyka upp.
 
Jag spånade mest kring material. Tänkte på något som är billigt och lätt att fixa. Då kom jag å tänka på garner och trådar.
Jag vill göra en workshop där man kan jobba både inomhus och/eller utomhus. Jag vill testa mer att arbeta i offentliga miljöer, att arbeta med hur man kan förändra miljöer på enkelt sätt.
 
Jag kom inte längre än så mycket längre än så i mina tankar. Men tänker att en workshop måste ha tydlig inramning för att funka bra.
Man skulle kunna arbeta utifrån något tema. temat jag tänkte på var frihet, men det känns ganska abstrakt. 
Jag skulle vilja att eleverna arbetar i grupper om två eller fler.

Det skulle också kunna handla om att bygga rum utomhus. Eller exprimentera med att klä in saker. Vad händer då?

man kan sticka in andra saker än föremål som står still.och exprimentera med det.

Men som sagt inget konret lektionsförslag ännu,.
I min grupp hade vi olika sorters idéer och vi landade inte i ngt gemensamt förslag.
Men vi pratade om att inspireras av de sju dödssynderna och/eller sinnesintryck.

Kommentera gärna, ge oss idéer!

ANG intro till WS på Shillerska

För det första vill jag säga att jag tycker att hela det här projektet känns kul och peppigt och att det är ett grymt initiativ!

Bra att förarbetet inför WS är igång redan nu och att första infon om projektet kom redan så tidigt som i början av hösten, att det är ett kontirnueligt arbete.
Jag tycker att det allra mesta med passet i måndags var positivt. Det var tydligt från början till slut och det kändes bra att få ytterligare information om vad som händer framöver.
Det var kul att få sätta igång och spåna loss i lag, om fler än två, att redan nu börja sätta igång tänket kring workshoparna, på ett lekfullt sätt, att vi uppmanades ta ut svängarna.
Att utgå från föremålen var ett bra sätt att sätta igång tankarna.
Det va också en bra grej att vi fick göra korta presentationer av idéerna.

Den enda saken jag tänkte på va att det hade varit bra att ha läroplanen för bild utskriven, en för varje grupp. Jag har ett hum om vad den innehåller såklart men hade varit skönt att kunna titta på den lite närmre, kanske hade det också hjälpt till i spånandet?

Interaktiv gestaltning-Appropå att utforma workshops i grupp

Min egen process i arbetet med den här workshopen ligger lite i glömska. Jag har inte dokumenterat mina känslor/iakttagelser under arbetets gång. Eftersom jag har minne som påminner om en guldfisks ska jag gräva lite för att komma ihåg.

Ärligt talat har jag inte kännt mig särskilt starkt engagerad, varken personligt eller känslomässigt i det här arbetet. Jag tror att storleken på gruppen har stor betydelse här, att den påverkade min känsla av delaktighet, att jag inte upplevde mig som så behövd eller delaktig i processen.
Jag funderar på vilken betydelse det hade för mig att Sofia hade en idé redan innan vi påbörjade detta projekt. Idén kändes klockren tyckte jag och alla i gruppen sa ja till den direkt.

Det var på ett sätt positivt att vi tidigt hade den här idén att utgå ifrån. Vi kom igång fort med arbetet, och vi hade en klar ram eller idé att hela tiden luta oss mot när förvirring uppstod. Det blev inte så många turer fram och tillbaka, inte så mycket prat om vad vi skulle göra, utan mer hur vi skulle genomföra det hela. Det kändes som att vi var ense om det mesta.

Det blir ju, helt logiskt, mer trögarbetat ju större gruppen är, svårare att få till en tid då alla kan ses, att fokusera på vad som ska göras och organisera upp arbetet. Just därför kändes det för mig viktigt att hålla ihop gruppen och inte vända upp och ned på det man redan kommit fram till.

Ibland upplever jag att jag har hållt tillbaka tankar eller idéer för att det kändes viktigast att gruppen var enig och kom fram till relativt snabba beslut.

Exempelvis har jag tänkt och funderar fortfarande över om workshopen verkligen fyller sitt syfte. För mig är syftet att människor ska mötas. Men kanske har för mycket av fokuset i arbetet hamnat på det färdiga resultatet, skulpturen, än just det där mötet. Kanske borde vi ha fokuserat mer på det sociala- direkta mötet och utformat workshopen efter detta? Vad skulle hända om vi utformade workshopen så att deltagarna blev tvugna att mötas på ett annat sätt?
Å andra sidan tycker jag att det möte som uppstod under workshopen i måndags är ett möte som kan vara gott nog i sig sjävt. Att bygga/skapa något tillsammans med andra, med material som har en personlig koppling till deltagarna.

Eftersom vi ska genomföra den här workshopen på Världs Kultur Museet var det väldigt bra att få göra en testomgång på de andra i klassen och nu ska vi vidareutveckla vissa delar, eller omforma dem, så att de bättre passar deltagarna. 

För mig har arbetet i gruppen till största del varit positivt. Det känns som att gruppen blivit tajtare. Det är bra att lära känna mig själv, vilken plats jag tar i ett grupparbete och jag kommer också ta med mig erfarenheten om hur det är att arbeta i en så pass stor grupp.

Den sista workshopen som jag deltog i gav mig funderingar kring hur vi använder varandra som forskningsobjekt och frågan om var gränsen går för vad vi hittar på under våra workshops. Under själva workshopen hade jag ganska roligt. Mina känslor var blandade men mest kände jag mig glad fast samtidigt obekväm. När jag funderade mer kring workshopen sen blev jag mer illa berörd. Var går gränsen för vad vi utsätter varandra för? Och hur ska vi diskutera det?

Vad är interkulturalitet?

Jag är trött på hur begreppet kultur används. Både hur andra använder det och jag själv. Som ett illa dolt uttryck för rasism, i vardagssamtal som i politiska diskussioner. 
Det är så lätt att tillskriva begreppet kultur nationaliteter (att bestämma och kategorisera människor utifrån vilket område i världen vi, eller snarare "De andra", växt upp i). Och/eller att grunda denna kategorisering på religion, och då en annan religion än den jag, eller det vi jag tillhör, har. Kultur kan på så sätt bli ett ersättningsord för begreppet "etnicitet" eller rentav "ras", ett ord som de flesta, inklusive jag själv inte ens vill ta i med tång. Men det är samma princip. De andra och deras kultur kan vi tala om men jag, mina likar och mitt och vårt eget beteende blir jag blind för.

När jag var i Sydafrika (under en resandekurs jag gick för några år sedan) fick jag syn på en detalj i mitt beteende jag tidigare varit blind för.

Jag och några av mina klasskamrater var inkvarterade hos en familj i Kapstaden. Vi undrade varför det inte fanns något skoställ i hallen men ställde ändå våra skor uppradade längsmed väggen i tamburen. Det hade varit ohyffsat att gå runt med skor inomhus. Det hade vi ju lärt oss. När en släkting till familjen kom på besök hörde vi deras samtal genom väggen.

Hon frågade mamman i familjen:
 - Why do they put all their shoes here?
- Shh! It's their culture!

Det blev så påtagligt att vi var de andra, det var vi gäster som hade en kultur som visade sig bl.a. i att vi ställde våra skor i hallen. Deras sätt att bära skor på sig inomhus handlade inte om kultur, det var ju bara så man gjorde.

Vad är interkulturalitet? För att underlätta för mig själv ville jag när jag först hörde ordet dela upp begreppet i [inter] och [kultur].  Inter blev då något som rör sig emellan, något som befinner sig i gränslandet mellan kulturer. Och kultur fick mig att tänka på massor olika sorters kulturer. Kulturen i min släkt/familj. Kulturen på min skola. Kulturen mellan kvinnor. Kulturen mellan män. Queerkultur. Kulturen i ett visst område. Subkultur. Gubbkultur. Tantkultur. Skobärarkultur. Elitkultur. Listan kan göras hur lång som helst.

Jag har läst en bok som heter Jakten mot nollpunkten av Carl Johan De Geer. Den ger bl.a. inblick i hur det är att vara man/gubbe, vilket inte är så exalterande. De historierna berättas ideligen och har berättats förr. Jag ville läsa boken för att jag hade hört att den skulle handla om en klassresa och såg framför mig en person som rörde sig mellan olika sociala och ekonomiska skikt. Och det verkade ju intressant från min ingång till begreppet om att röra sig mellan kulturer. 

För mig blir De Geers historia inte i först hand en berättelse om en person som rör sig från ett samhällsskikt till ett annat, utan historien om en man som med konsten som vapen och tidsandan på 1960- och 70-talet i ryggen gör uppror mot sin familj och sina rötter, sin adliga bakgrund. Men detta väcker ju också frågor som rör människors rötter/bakgrund/härkomst. Vilken roll spelar denna i en människas liv? Hur kan individen förhålla sig till sitt förflutna? Kan individen påverka hur andra ser på hennes bakgrund? Går det att säga upp sin egen härkomst? Att lyssna på en man som rör sig från (vad jag ser som) en elit till en annan, från en adlig bakgrund till en kulturelit väcker en del frågor. De rör säkert interkulturalitetsbegreppet men jag känner mig fortfarande inte klokare.


 
Jag letar vidare efter svaret på vad interkulturalitet kan vara på annat håll. På Världs Kultur Museets hemsida skriver man om interkulturalitet och dess nära släktning mångkulturalitet. Där står att "Begreppet interkulturell rör processer där människor med olika språk och kulturer kommunicerar och interagerar med varandra. Interkultur handlar om parallellt existerande kulturer." Världs Kultur Museet borde vet om några. Läs mer om deras beskrivning av begreppet här.
Jag undrar hur interkulturalitet går det till i praktiken. 
Hur gör jag för att bemöta andra med respekt och inse mina egna förgivettaganden? Det är frågor som lämnar mig i stunden.

Vad är utveckling?

                                                                           

För att titta närmare på vad utveckling kan vara har jag läst Iris Johansson självbiografi  En annorlunda barndom. Den skildrar hennes autistiska uppväxt. 

Det är bra läsning som sätter igång många tankar om livet och dess förutsättningar till utveckling. Vad är det att utvecklas som människa? är den största frågan som lyser ur denna bok. Mycket av det Johansson beskriver kan jag inte alls känna igen mig i och det fascinerar och förundrar mig. Samtidigt finns det mycket som känns bekant i hennes historier.

Eftersom Johanssons utveckling i barndomen ser helt annorlunda ut än min egen sätter hennes kamp i att lära sig saker nya vinklingar på begreppet utveckling. Johansson beskriver hur hon fått kämpa med att lära sig saker som kan verka självklara i en människas utveckling, t.ex. att lära sig krypa och gå i en viss ålder, att fungera på ett visst sätt socialt, att lära sig använda språket och kommunicera med andra, att förstå när det är dags att kissa eller bajsa och hur man gör då, att klä på sig kläder och att vilja äta.

Johansson beskriver i detalj hur det gick till då hennes pappa hjälpte henne att börja krypa.... Hon visade inget intresse för detta själv så han övade med henne genom att under lång tid varje dag flytta hennes händer och knän fram och tillbaka. Efter ca. en eller två månader började barnet själv att krypa, men först ett tag efter att pappan slutade öva med barnet. Detta väcker frågor om övningens betydelse för mänsklig utveckling. Det visar på att det är lätt att underskatta vilken kraft övning har. Kanske har människan förmåga till mycket oanade kunskaper som hon kan få tillgång till bara hon övar? I det kreativa arbetet tror jag övning kan vara en nyckel till utveckling på många sätt.

Men vad är utveckling? Som jag ser det handlar det om ett växande.
Växandet är rent fysiskt men också psykiskt. Och frågan som denna bok tar upp handlar också om något livskraftigt som kan växa eller trängas undan, närvaro, drömmar, fantasier, (det jag skulle kalla för själsligt men som Johansson kallar den riktiga världen och som skiljer sig från den vanliga [materiella] verkligheten) Finns det själsliga? Hur ser i så fall den själsliga utvecklingen ut? Detta talar man sällan om när det gäller utveckling för det är anses väl för flummigt. Hur mäter man det liksom? Och varför ska utveckling mätas överhuvudtaget? Kan man mäta all utveckling?
En annan fråga som dyker upp handlar om ifall det går att maximera utveckling, varför man nu skulle vilja göra det. Men effektivitetstänk verkar ju vara A och O i dags dato.
 

Utveckling kan också handla om förändring. Saker ändrar sig, skiftar och förnyar sig. Livet i sig innebär ju utveckling och föränderlighet. Johansson beskriver sin upptäckt av döden vid 12 års ålder. Och insikten om döden som stagnation, stillastående och stiltje, som motsats till liv och föränderlighet.

 

Mänsklig utveckling handlar så mycket om att införskaffa kunskaper och fakta. Men Johanssons historia visar gång på gång att de här kunskaperna inte tar människan någonstans om hon inte vet hur, när eller varför hon ska använda dem. Ex. har hon lärt sig att prata men vet inte hur hon ska använda orden för att hålla en vanlig "kallprats"-konversation när hon blivit vuxen. Ofta säger hon något som rör den s.k. riktiga världen och då blir folk hon pratar med störda eller irriterade. Alltså måste hon lära sig hitta knep eller metoder för hur man kan göra när man kallpratar och hitta sätt att använda sina kunskaper om språket.
Vad betyder motstånd för utveckling? 
Johansson beskriver hur hennes far ser hennes svårigheter och utsätter henne för dem. Exempelvis tvingar han henne att stå framför sin egen spegelbild fast hon gör allt för att komma därifrån och slippa för hon upplever det så fruktansvärt obehagligt. Men pappan gjorde så för han märkte att flickan aldrig sa jag om sig själv utan bara Iris. Han förstod att hon inte hade någon riktig jaguppfattning och detta var hans sätt att utmana Iris i denna hennes svårighet. Slutligen förstod Iris att spegelbilden var hon själv och bit för bit föll saker på plats, det fanns hår ögon näsa haka osv, inte bara ett suddigt litet blurr till varlese som stod bredvid hennes far i spegelbilden. Då var det inte heller längre obehagligt att se denna varelse. Hon hade utvecklat en jaguppfattning. Antagligen hade detta inte skett om ingen hade utsatt henne och kämpat med henne.
 

Johanssons historia talar också om vad nyfikenhet och vilja, och de inre impulserna har för betydelse för utveckling. Egentligen är detta självklarheter men nog är det bland dem de blir intressant att börja leta efter betydelser.

Vad är kreativitet?

Under den här veckan har jag läst boken "Om kreativitet och flow" (Ödman, Maj (red.), 1990) - en antologi med utgångspunkt i frågeställningar om kreativitet. Texterna är skrivna av knappt trettio personer verksamma inom områden som forskning, musik, teater och litteratur.

Läsningen har gett många olika aspekter på vad kreativitet kan vara. Jag har snarare fått mer frågor än svar, är mer desillusionerad kring definitionen av kreativitet är än vad jag var när jag började läsa boken. Texterna har satt igång mitt tänkande kring vad kreativitet kan vara och jag är nyfiken på att försöka förstå mer om kreativitetens mekanismer och att skapa en egen definition av ordet kreativitet.

Eftersom vi hela tiden arbetar med kreativa processer, både att undersöka vår egen och andras är det lämpligt att ha vetskap om vad kreativitet kan vara, vad och vem det ska vara bra för. Samt vilka nycklar till kreativa processer som finns. Vad är kreativtitens kärna? Finns det en sådan?

Ofta talas det om kreativitet i goda ordalag. Jag förknippar själv ordet kreativitet med positiva värden. Men är kreativitet alltid av godo?

Den mest givande texten i antologin var den av Mihály Csikszentmihalyi som undersöker begreppet flow. Flow handlar enligt honom om "en djup koncentration kring en avgränsad grupp av stimuli, eller sinnesintryck, som individen uppfattar som relevanta." (se s. 41 i angiven bok) Vidare menar han att denna koncentration gör att individen helt går in i en "uppgift" och på så vis inte ägnar någon tankeverksamhet åt vardagliga problem eller tankar om henne själv, utöver kopplingen hon har till "uppgiften". Detta ger i sin tur en upplevelse av njutning, spänning och självförverkligande som är en belöning i sig själv och inte kräver någon yttre belöning. Dessutom kan detta flow leda till att individen glömmer tid och rum och går in i en annan dimension som gränsar till vad individen egentligen behärskar i vardagliga sammanhang.

Csikszentmihalyi menar vidare att detta s.k. flow kan leda till både konstruktiva som destruktuva handlingar. Exempelvis skulle man kunna se upptäckten av atombomben som ett resultat av flow (eller kreativitet), något som i förlängningen har genererat handlingar som syftat till att döda liv. 

 

En konstruktiv handling som följd av flow/kreativitet skulle i motsats till dett t.ex. kunna vara upptäckten av en medicin som syftar till att rädda människor från en dödlig sjukdom, eller ett konstverk som syftar till att låta människor vara delaktiga. 

Jag tyckte detta var en intressant ingång till kreativitetsbegreppet eftersom jag själv fick ifrågasätta mitt tidigare tänkande om begreppet kreativitet som något, till allra största del, laddat med positiva värden.

Här följer ett antal frågor som uppkommit under min läsning kring begreppet kreativitet: 

Hänger kreativitet och verklighetsflykt samman och i så fall hur?

Är kärnan till kreativiteten en önskan om att kommunicera?

Vad är den mest drivande faktorn i kreativa processer? Vad är upprinnelsen? Problem? Frågor? Utmaningar?

Vilken roll har mottagaren/konsumenten i resultatet av de kreativa handlingarna? Spelar mängden av mottagare någon roll? 

Vad betyder mål och resultat för kreativiteten? Kan kreativitet vara ändamålslös?

Är kreativitet en mänsklig nödvändighet för överlevnad? I så fall hur?

Varför är människor kreativa? När är människor som mest kreativa? Vad betyder fysisk aktivitet för kreativa processer?

Vad har gruppen kontra individen för betydelse för kreativitet?

Många frågor. Många svar.




Vad är drivkraften bakom denna film/berättelse?

Digital miljö visualitet och retorik

PECHA KUCHA Jag fick kreativitetskramp så snart vi fått uppgifterna och jag har funderat mycket på varför. Det känns bra att nu tvingas analysera känslorna inför uppgiften och min egen arbetsprocess. Det var kul och intressant att genom redovisningarna få syn på att samma uppgift gav så olika resultat och att vissa verkade gå igång på uppgiften och bli inspirerade av den medan jag själv mest blev stressad och kände olust.

Jag kommer mest att skriva om processen kring Pecha Kuchan eftersom jag ägnade mest tid och tankar kring den.

Min första känsla var att jag hade alldeles för kort tid på mig för att jag skulle hinna med att sätta mig in i läroplanstexterna och granska dem kritiskt och sedan producera något slags eget bildmaterial. Jag började därför med att leta efter bilder på google-bilder och flickr. Men jag upplevde att jag hade svårt att hitta det jag letade efter. Jag samlade bilder till flera olika projekt men tiden gick och jag hade inte funnit någon idé som jag gillade. När det bara var ett dygn kvar så kändes tiden väldigt knapp.

Jag letade och letade efter fler bilder på google-bilder men blev bara mer och mer frustrerad. Det kom inte alls fram sådana bilder jag sökte efter och jag visste inte på vilket annat sätt jag skulle använda sökmotorn för att hitta dem. Till slut var jag så irriterad att jag tänkte att om inte jag kan hitta bilderna själv, om Google-bilder ska hålla på och bestämma vilka bilder jag får upp hela tiden så är det väl lika bra att sökmotorn får tolka/belysa läroplanstexten helt och hållet. Det är kändes som att det ändå var sökmotorn som styrde och ställde.

Jag utgick från en mening i läroplanen i bild för gymnasieskolan som fick vara underlag för min sökning på Google Bilder.  Den första bilden som dök upp på sökresultatet för varje enskilt ord i meningen blev bilderna som utgjorde min Pecha Kucha. Det blev ett ganska underhållande resultat och plötsligt kändes arbetet mer lustfyllt än tidigare.

Varför födde den här uppgiften så lite skaparlust hos mig?
Att arbetet var databaserat har en stor del i min känsla inför uppgiften. Jag har fått för mig att datorn är ett verktyg jag inte behärskar särskilt väl. En annan anledning till mina krampaktiga känslor inför denna uppgift handlade till stor del om redovisningen. Jag känner olust inför att bli jämförd med andra och fick alldeles för hög dos av prestationsångest. Dessutom kändes uppgiften väldigt bred. Jag visste inte var skulle jag börja och ägnade mycket tid åt att samla material. Jag har svårt att begränsa mig och det verkar som att  min kreativtet vaknar med uppgifter som har tydliga ramar.  Det var också en väldigt tidsbegränsad uppgift, vilket skapade en negativ stress. (Men det är lite märkligt för tidigare har just tidsbegränsingen varit något som fungerat som ett positivt stöd för mig i skapandeprocessen.) En annan del i min krampaktighet tror jag handlar om att vi hade två uppgifter samtidigt. Jag tappar lätt fokus av att ha flera projekt på gång samtidigt.




Resultatet av uppgiften blev en slags kommentar till det stora bildflödet vi ständigt möts av dagligen.
I grundskolans läroplan i bild står att utbildningen ska leda till att 
"[...]eleven skaffar sig en egen ståndpunkt i en verklighet med stort visuellt informationsflöde." 
I läroplanen i bild för gymansieskolan står att kursen ska ge  
"[...] kunskap om bildens utveckling och funktion i samhället samt behandla bilder ur ett historiskt, nutida, nationellt och internationellt perspektiv."

Jag tycker dessa bitar är en viktig del i bildundervisningen.
Hur ska man göra för att ge elever verktyg att kunna sollra i det utbud av bilder som finns och också att kritiskt kunna granska dem? Jag verkar ju knappt själv veta hur jag ska göra det. Och hur tar man upp en diskussion om vem/vad/vilka som har makten att bestämma över vilka bilder vi möts av?

En annan fråga som väckts hos mig genom den här uppgiften är: Hur påverkar det digitala livet vardagen? Måste man ta del och synas på nätet för att bli sedd? 

Ett som är säkert är att jag måste och vill lära mig navigera bättre i den digitala världen. Det går inte att undvika som lärare. Jag behöver hitta ett sätt att få större lust inför att arbeta med datorn som verktyg.

 

DIGITAL INTERAKTION

Jag loggade in på olika communities och försökte få igång någon slags interaktion. Jag var t.e.x inne på stallet.se Där var det svårt att få kontakt och jag kände mig som en gammal moster som skulle försöka ljuga mig till att jag var 12 år. Det fungerade dåligt.

Sen va jag inne på forumet Kristallkulan men märkte att folk skrev väldigt seriöst och ganska sällan.

På Whoa, en hiphop-community, loggade jag in och skaffade mig en profil. Jag skrev på några väggar och diskussions-trådar men mina inlägg blev bortplockade ganska fort.

På Helvetet community fick jag kontakt rätt fort på en wall och inläggen fick vara kvar. Jag försökte provocera genom att vara en helt clueless karaktär med viktigaste drag som snäll och glad. Jag fick några lite irriterade kommentarer men de flesta va ganska överseende och någon ville gärna prata om hur mysigt det är att dricka kaffe och äta choklad i höstsolen.